De finns de tillfällen i livet när motgångarna blir många, tiden knapp och förväntningarna höga. För ett antal år sedan skapade jag denna blogg med tanken att den skulle bli den mest följda bloggen sedan Kissie lanserade sin barnmatsdiet. Jag skulle revolutionera bloggvärlden. Jag och Fröken Akej skulle driva det största medieimperiet sedan Gobbles. Inläggen skulle hagla tätt och nivån vara låg.
Till min förfäran kom livet emellan, händelser som skulle bloggas om, upptäckter som skulle nagelfaras och bilder som skulle skrattas åt, lämnades alla därhän för enkla nöjen. I mitt romerskt ekivoka leverne har jag tappat bort det viktigaste i livet och istället satsat på självförverkligande och självuppfyllelse. Min plikt mot de kära läsarna har förfallit och bloggen har sköts lika bra som studievägledningen sköter sina jobb på juridicum.
Nu vänder vi blad och jag kryper till korset. Min källa till äventyr och upptäckter har torkat ut och jag står här med ett minneskort fullt med bilder och en lång lista med namn som skall lämnas in åt smittospårningen. Billiga nöjen får återupptas, där står ni mina kära läsare, mina vänner av finkultur och subtila skämt (se mitt andra inlägg om fårparning).
Låt oss nu i kronologisk ordning försöka förstå var det gick fel. Ni jag sist lämnade er var jag enbart timmar ifrån en flygmaskin till Nya Zeeland. Jag hade tagit farväl av den raffinerade skönhet, som bara en 4,5 miljoners-stad byggd av britter och indier med sina sexfiliga enkelriktade vägar, kan erbjuda.
Efter åkt flygplatsens eget tåg mellan terminalerna fick jag äntligen borda planet och flyga bakom en familj med två barn i åldrarna ett och tre. Till min glädje fick jag naturligtvis höra deras sköna röster och gälla skrik genom hela resan. Det var en resa där man som person upplever det bästa och sämsta hos människor. När förbrödning (ej relaterat till stenugnar) sker mellan olika människor som genomlider de värsta mänskliga plågorna som finns här i livet. Vi skrattade och grät ihop, eller ja, jag skrattade maniskt och barnen grät hysteriskt men jag tror vi fann varandra i slutändan. Jag fastbunden på golvet och de förflyttade till första klass.
Tre dagar spenderades sedan i Auckland, då inget särskilt hände. Utom att mat inmundigades, solbrännan tog vid på strategiska områden såsom näsa och nacke. Något av de mest erotiska zonerna i Kiwi-kultur. Lokalbussen fick upplevas och jag fick även utforska mina nya kvarter.
Två saker slår en när man närmar sig min bostad. Dels att den Serbiskt Ortodoxa kyrkan två kvarter bort är minst sagt märklig. Vidare är the Wig Saloon något av ett mysterium, med sin Västernstil och sina avhuggna skyltdocks huvuden. Slutligen är det lokala modéhuset förmodligen en front för smuggling av bannlysta 80-tals kläder då det bara har öppet lördagar mellan 11-14. Mer om själva lägenheten och dess invånare vid ett annat tillfälle.
Efter Auckland flög jag till Queenstown. Staden är moder till Bungyjump och Isengard. Jag provade enbart det sistnämnda. På något sätt att det dock modigare att slåss mot låstasorcher än att faktiskt hoppa Bungy (jag stänger för övrigt av kommentartorsfältet om någon hävdar motsatsen). Staden med sina 17.000 invånare huserar även 50 poliser. Deras syfte är främst för att ta hand om fulla turister. Det är fan engagemang att ledas av två poliser hem efter man sprungit inlindad i bara ett bungyrep genom det lokala fågelzooet letandes efter saftiga kiwifåglar att grilla när man är hög på deras roliga svampar som är lagliga här. För övrigt skulle Kiwifågeln vara Nya Zeelands sportlogga men efter övervägande så kunde inte Rugbylaget representeras av en citat ”flightless bird with no survival skills whatsoever”. Istället har de nu en silverormbunke som logga. Sverige har för övrigt kexchoklad som sin logga.
Skybar med sina två våningar var också något av en besvikelse på det hela taget.
Nu följer en del inlägg med större frekvens än tidigare. Njut för helvete.
Förnöjsamt
Jonas
